Riksdagen, regeringen och medborgarna har aldrig getts en redovisning av antalet föremål som förvaltas av hovet fördelat på vad som ägs av staten, de Bernadotteska familjestiftelserna respektive statschefen privat. Senast riksdagen informerades om antalet statligt ägda föremål var i budgetpropositionen 1952 då de uppgick till 54 000. I tvåhundra år har riksdagen haft som huvudprincip att endast statens inventarier får vårdas på statens bekostnad. Enligt hovets verksamhetsberättelser till och med 2012 förvaltade Husgerådskammaren ”statens, de Bernadotteska familjestiftelsernas och delar av Kungens enskilda samlingar” som omfattade ”omkring 250 000 föremål”. I verksamhetsberättelsen för 2016 redovisades att ”Husgerådskammaren med Bernadottebiblioteket förvaltar de kungliga slottens lösöresamlingar med omkring 250 000 statligt ägda föremål”. På fyra år hade samtliga föremål som Husgerådskammaren förvaltade blivit statligt ägda. Vad hände med de enskilt ägda inventarierna och hur många är de egentligen? Det är frågor som ställts i en anmälan till statschefen.
Statschefsämbetet svarar att de statligt ägda samlingarna består av 54 000 poster och de enskilt ägda (i form av fyra familjestiftelser och ett fideikommiss) av 12 000 poster. En post kan bestå av flera föremål, varför hovet menar att riksmarskalkens uttalande i media stämmer om att de förvaltade samlingarna till 80 procent är statliga och resten enskilt ägt. Men svaret är felaktigt och vilseledande. De statliga samlingarna summerar till 54 000 föremål, inte poster. Dessutom redovisas inte alla enskilt ägda stiftelser som hovet förvaltar. Det gäller även statschefens privat ägda samlingar. Att 80 procent av föremålen skulle vara statliga är omöjligt, varför statschefen på nytt ombeds att ge en korrekt redovisning.
Chefen för Husgerådskammaren, Margareta Nisser-Dalman, svarar: "Jag har inte möjlighet att utveckla frågeställningarna ytterligare utan hänvisar till mitt brev av den 11 oktober".
Trots påminnelser vill varken statschefen eller hans förvaltning klara ut frågetecknen om lösöressamlingarna. Skrivelserna besvaras inte. Så agerar bara den som har mycket att dölja. Utöver statschefens förvaltning finns ingen annan statlig verksamhet som förvaltar sin högsta chefs enskilda egendom. Och som dessutom inte vill informera om hur omfattande egendomen är. Därför överklagas statschefens informationsvägran.
Förvaltningsrätten avvisar överklagandet. Skälet är att hovet ses som anmälarens motpart. Och hovet är ingen myndighet. Därmed finns inget överklagbart beslut för domstolen att ta ställning till. Att överklagan uttalat riktar sig mot statschefen struntar domstolen i. Det gäller även hovets osanna och vilseledande uppgifter fastän organisationen omfattas av grundlagens krav på saklighet och opartiskhet. Domstolen berör heller inte den grundläggande frågan om att korruption kan föreligga genom att statschefen i hemlighet låter hovet förvalta sin enskilda förmögenhet i inventarier. Förvaltningsrättens beslut överklagas.
Utan motivering vill Kammarrätten inte ge prövningstillstånd, vilket gör att Förvaltningsrättens beslut står fast.
Sammanfattningsvis innebär Förvaltningsrättens och Kammarrättens beslut att det är omöjligt för allmänheten att få veta i vilken omfattning statschefen för privat vinning låter sin förvaltning vårda och administrera enskild egendom på skattebetalarnas bekostnad. Dessutom i strid med riksdagens beslut.